Är den bärande?


För tre år sedan vid den här tiden höll jag på och hjälpte några kompisar att bygga iordning Julian Red's showroom, som på den tiden även fungerade som butik. Vi höll på och bankade, byggde, slipade och lade golv kvällarna och nätterna igenom, vilket var sjukt roligt! Drack massa spons-öl och låtsades snacka byggsnack, typ -"Är den här väggen bärande?" eller -"äh, kör niotummare!" Vid sidan av detta så var jag den här våren ganska olycklig, singel, bodde runt hos kompisar, var ute för ofta, för länge och hatade mitt dåvarande jobb. Försökte lite (minst sagt) halvhjärtat att dra igång nåt T-shirtprojekt med ironiska tryck, typ som t.e.x Free Shaun Payne och grejer. Ibland var livet på topp och det hände en del bisarra saker, men annars var det mest på botten.

Ibland brukade jag reflektera över att allt som hände omkring mig just då skulle göra sig väldigt bra som en tv-serie, varje dag som avslutades med en utekväll hade nästan tillräckligt med handling för att kunna bli ett intressant avsnitt. Jag tänkte att "min" tv-serie skulle utspela sig i nutid och att den skulle handla om tre kompisar och en bekant till den ena som hade pengar och som skulle öppna en butik utan några som helst kunskaper om branschen. Det svåra, men också det som skulle göra serien bra - var att få till ett bra manus med trovärdiga replikutbyten, inte som alla svenska manus som verkar vara skrivna av manusförfattare som lider av Aspbergers syndrom och som alltid glömmer bort dom sleantriana detaljerna och konversationerna som gör karaktärerna mänskliga och intressanta, dessutom skulle serien filmas i varma toner och genomsyras av sorts optimism, något man väldigt sällan ser i svenska produktioner. Kanske någonstans mellan Entourage och It's always sunny in Philadelphia - fast med ett svenskt tempo (vi snackar ju faktiskt inte som amerikaner!) och en stor portion dagenefterhumor.

Längre än så kom jag aldrig med mitt manusprojekt förutom en inledningsvinjett med Bob Dylans "All the tired horses" som ibland visualiseras och spelas upp i mitt huvud. Så för några veckor sen började jag kolla på How to make it in America...






.....Och det var ju lite så jag hade tänkt mig det hela! Fast H.T.M.I.A är nog lite bättre. Har precis kolla klart sista avsnittet på första säsongen och känner mig både lite glad och ledsen. Glad att allt verkar lösa sig, om än på ett långsam men optimistikt sätt, ledsen att jag måste vänta ihjäl mig på nästa säsong.....







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0