En Kärlekshistoria.


När det kommer till skinnjackor så lever jag i tron om att man bara kan äga en enda riktigt grym skinnpaj under hela sin livstid. Självklart kan du ha en massa snygga dyra skinnjackor, men det kommer alltid finnas "den där" som spelar i en helt egen liga! Den som man aldrig tröttnar på, som sitter som ett andra skinn och som bara blir snyggare och snyggare ju mera tuff kärlek du ger den. Min stora kärlek hittade jag på 118 Second Läder för drygt tio år sedan och har varit min trogna följeslagare sedan dess genom svettiga nätter på Metropolis under Indieåren, leriga festivalbesök, regniga Londonresor och kalla nätter runt Stureplan i triumf och besvikelser. Jag kan inte komma på någon materialistisk ägodel som jag älskar mer, den har liksom blivit en del av mig, jag blir alltid lite kaxigare/för kaxig när jag bär den på stan och ser andra killars avundsjuka blickar, hehe. Ibland har den blivit utsmyckad med pins och tillfälligt lagad med stora säkerhetsnålar och senast för två år sedan fick den några Black Spades-patches på ryggen som jag kommit över från Sönkes(Odd Number) Gangs Of New York-projekt.

Tyvärr har jag gjort tabben att låna ut den några gånger, bland annat till min kompis Fredrik Nilsson som lyckades tappa bort den när han spelde skivor på Baba Sonic en blöt natt och kom hem med en helt annan skinnpaj. Jag blev först helt knäckt och funderade på om jag skulle flå honom och sy upp en ny jacka av hans bleka lekamen , men som tur var kom jackan till rätta veckan därpå av någon "snäll själ" som hade råkat ta fel jacka. Sist jag lånade ut den strax innan Jul till en annan kompis som skulle på nån 70-talsmaskerad och fick tillbaka den i en påse, tog upp den idag och såg att hela högerfickan var sönderriven i skinnet och hela högerärmen hade gått upp. Fick en klump i halsen, den bara MÅSTE gå att laga!






Tejp och säkerhetsnålar i all ära, men jag tror det är dags att lämna in den på en riktig 10.000-milaservice. Kanske till och med ska kosta på den ett nytt foder så att den håller tills min ofödde framtida son kan axla ansvaret för denna ögonsten....






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0